Överlevde dagens körlektion också utan någon större fadäs! Utan någon fadäs alls faktiskt. ikväll blir det bara att ta det lugnt, skriva ihop ett papper till arbetsförmedlingen samt se film. Jag lyckades pressa in ännu en film efter The wind that shakes the Barley under gårdagen, så därför slipper ni inte undan ifrån kollage idag heller. Not sorry!
Nu är det dock så att jag måste utropa spoilervarning!
Bara så att ni vet, även om säkert ingen är sugen på att se filmen som heter The lost battalion.
The lost battalion är baserad på en verklig händelse som utspelade sig 1918. Major Whittlesey hade fått i uppdrag att leda sina män, strax över 550 till antalet, in i Argonneskogen för att utgöra ett motstånd till tyskarna. när de lyckades ta sig in i skogen så talade Whittlesey med generalen som sade att han hade både franska samt amerikanska trupper i flankerna, vilket var en lögn. Tyskarna hade lyckats slå ned motståndet på flankerna och omringade Whittleseys trupp, vilket gjorde att möjligheten att få mat, vatten och medicin raserades. De var också ett hett mål för de tyska soldaterna och deras prickskyttar, som ansåg att det var ett hot mot deras linjer. Flera dagar blev de sittande hungriga och törstiga (tyska prickskyttar vakade över de vattentillgångar som fanns) och under angrepp från tyskarna som attackerade med handgranater och eldkastare. Som om det inte räckte så blev de dessutom beskjutna av sin egen militär.
Efter några dagar leddes en Amerikansk krigsfånge med ögonbindel tillbaka till Whittleseys trupp med ett meddelande från Tyskland;
"The suffering of your wounded men can be heard over here in the German lines, and we are appealing to your humane sentiments to stop. A white flag shown by one of your men will tell us that you agree with these conditions. Please treat Private Lowell R. Hollingshead (krigsfången) as an honorable man. He is quite a soldier. We envy you. The German commanding officer."
Det är lite oklart, men Whittleseys svar till tyskarna ska ha varit "You go to hell!". Ilsket gav han order om att varenda vit duk som hade lagts ut som signal till flygvapnet att släppa ned mat skulle samlas in, så att de inte skulle misstas som ett tecken på att de gav upp. Under natten så anlände amerikanska styrkor till deras räddning och tyskarna tvingades till reträtt. Av de 554 män som hade gett sig av in i skogen kunde 194 ta sig därifrån vid liv 5 dagar senare. Whittlesey sågs som en hjälte och erhöll en hedersmedalj, vilket är den finaste utmärkelse man kan få som Amerikansk militär för "hjältemod och oräddhet med risk för sitt eget liv ovan och bortom pliktens kall i strid." Han blev dessutom befodrad från major till överstelöjtnant. Han försökte att återvända till det ämbete han haft innan sin militära tjänst - advokat. Tyvärr så blev han ständigt kallad till hedersutmärkelser, parader och tal vilket tärde hårt på honom.
I november 1921 så agerade Whittlesey kistbärare under en begravning av en oidentifierad soldat. Några dagar senare så befann han sig på SS Toloa, ett fartyg som skulle ta honom från New York till Havanna. Under en natt så åt han middag med kaptenen, spenderade lite tid i rökrummet innan han tackade för sig och sade att det var dags för honom att dra sig tillbaka för natten. Han sågs aldrig igen. Man hittade en anteckning i kabinen med instruktioner angående hur bagaget skulle fördelas och händelsen rubricerades som självmord genom att kasta sig överbord. Charles Whittlesey blev 37 år gammal.
