All quiet on the western front: Lew Ayres som Paul och Raymond Griffith som Gérard Duval.

Jag kastade mig över På västfronten intet nytt igår och är cirka hundra sidor in i boken. Och jag kan säga redan nu att om inget oväntat händer så kommer den nog få en plats på listan över mina favoritböcker. Remarques namn får ta plats bland titlar av litterära storheter som Franz Kafka och Knut Hamsun.

Jag kände mig tvungen att klicka mig runt bland några recensioner för att se om jag hade blivit totalt galen, eller om andra verkar uppskatta boken lika mycket. Idel fyror och femmor i betyg (av maximalt fem) slår emot mig på dataskärmen och jag undrar bara hur jag har kunnat missa att läsa boken förut. Vilken krigsskildring! Då den är skriven 1929 borde den tillhöra modernismen som litterär epok, men jag tycker att den strävar alldeles för mycket mot naturalismen för det. Vissa passager och dess vidrigheter påminner mig om de mest hårresande stycken jag fått höra ur verk som Thérèse Raquin av Émile Zola, en av de viktigaste, kanske den absolut allra viktigaste, förgrundsfigurerna när det kommer till naturalismens litteratur. Det handlar om att chockera läsaren, om att ta det som är verkligt men inte bara snabbt ge en översiktsbild som det ofta blir i realismen, utan att verkligen belysa det motbjudande och att visa det från alla vinklar och vrår. Jag förstår att boken blev bannad i länder som var ute efter att värva civila till krig, t.ex. Frankrike, Sovjetunionen och Tyskland.

Det är dock rörande att se soldaternas medlidande för hästarna i krig. Jag har fortfarande något kapitel kvar i min Band of brothers (jag försöker att hålla mig ifrån slutspurten, för mitt hjärta kommer krossas då den tar slut.) men det finns en scen som är hjärtskärande. En av soldaterna, Antonio Garcia om jag minns rätt, berättade om en av de för honom mest fasansfulla stunderna i kriget: en häst som träffats av granatsplitter som krossat dess framben. Hästen stod där i snön och höll hjälplöst upp sitt skadade ben - men den behövde inte lida länge innan den avlivades av en frivillig soldat som inte stod ut med att se dess lidande. Det är rätt gripande att han minns (mindes borde jag säga, han dog 2005.) just den händelsen, då han tvingats gå över sina kamraters lik ute i fält. Om man sedan jämför med scenen då de tagit POWs (prisoners of war) men lämnat en på andra sidan flodbanken då det stod klart för dem att mannen inte skulle överleva.












Dock så vill jag påpeka att denna scen inte riktigt återspeglar hur hela incidenten med den skadade soldaten gick till i det verkliga livet. I nattens mörker hörde Webster och Bob Marsh, en annan menig, mannen som blivit skjuten i lungorna. De slungade över ett antal granater i ett försök att träffa soldaten och göra lidandet kortare för honom, men misslyckades. På morgonen då solen gick upp och alla skott tystnade så beslöt sig Cobb för att han inte orkade lyssna på rosslandet och skriken mer. Han grabbade en ensam granat och gick ned till flodbanken och hivade den över till andra sidan. Han träffade mitt i prick på första försöket och soldatens ångestfyllda skrik tystnade till slut. Så egentligen borde Cobb verkligen inte vara den som säger "fuck his misery" i serien.

Även i På västfronten intet nytt klarar inte soldaterna av att se och höra hästarnas lidande utan att känna ångesten kasta sig över dem, men med människor går det bättre. Fascinerande.