Gårdagens film: "Patton" från 1970.

Med tanke på att vi satt kvar i skolan 4 timmar under gårdagen och förberedde vårt rollspel så ansåg jag mig ha rätt att se en film med gott samvete då jag kom hem. Valet föll på den nästan tre timmar långa filmen om general Patton med George C. Scott i huvudrollen som nämde pansargeneral. Och vilken suverän rollbesättning i det fallet: Scott är som skapt för rollen som Patton!

General Patton är förmodligen ett av de tuffaste befälen som står att finna i militärhistorien. Han blev andrelöjtnant 1909 och nådde general-insigniat i April 1945. Han styrde hårt, talade hårt (och använde svordomar som en borstbindare för att dölja sin ganska gälla röst) och agerade hårt. Fienden, även Adolf Hitler, kände respekt och rädsla inför honom. Han var sträng och till synes inte värd åt någon som helst inneboende rädsla. Han var en benhård tävlingsmänniska som faktiskt deltog i sommar-OS i stockholm år 1912. Att ens försöka rangordna alla de kampanjer och utmärkelser Patton hade under bältet är meningslöst - men han deltog i båda världskrigen och tjänstgjorde i armén mellan 1909 - 1945. Han har även utsetts till Amerikas bäste general.

General George S. Patton Jr. som han egentligen såg ut.

Pattons karriär höll på att få ett abrupt slut 1943 då han slog en hospitaliserad soldat. Patton besökte ett militärsjukhus och vandrande omkring bland sjukhussängarna och frågade soldaterna om deras sjukdomstillstånd. Han nådde fram till en stol där det satt en soldat som inte uppvisade något tecken på skada, vilket gjorde honom nyfiken. Efter lite frågor så stod det klart att mannen ledde av ett dåligt psyke (vad jag förstått granatchock-psyke, extremt psykiskt trauma som bland annat ledder till en sådan förvirring att offret ofta är apatisk, sitter och stirrar blint framför sig, skakar och darrar, inte kan gå, handla eller fatta beslut) och att han inte klarade av kriget. Patton blev vansinnig och slog honom över ansiktet med sina handskar. Han lyfte upp den gråtande soldaten i kragen, släpade med sig honom ut till tältöppningen medans han talade till honom: "Your nerves, Hell, you are just a goddamned coward, you yellow-son of a bitch. Shut up that goddamn crying. I won't have these brave men here who have been shot seeing a yellow bastard sitting here crying. You're a disgrace to the Army and you're going back to the front to fight, although that's too good for you. You ought to be lined up against a wall and shot. I ought to shoot you myself right now, god damn you!" avslutade färden med en spark och beordrade att soldaten skulle tillbaka till fronten med orden "You hear me, you gutless bastard? You're going back to the front." President Eisenhower skickade ett brev till Patton och sade att det inte fanns någon ursäkt för brutalitet mot de sjuka, även om han förstod behovet av hårdhet i fält. Det finns två kända incidenter där Patton slagit hospitaliserade soldater för deras nervproblem.

Man tror lätt att en man som spenderat så lång tid i armén också skulle dö i strid. Så var inte fallet. I December 1945 så krockade den truck han färdades i då chauffören inte uppfattade mötande och svängande trucks blinkers och körde in i dess front. Hastigheten var låg, knappa 50 kilometer i timmen för fordonet Patton färdades i och mycket lägre för den mötande bilen, och bilen skadades knappt. Chauffören Horace L. Woodring och generalmajoren Hobart R. Gay som suttit på Pattons vänstra sida klarade sig utan värre skador än blåmärken. Den mötande bilen hade svängt åt vänster, så Patton som enligt reglementet var positionerad på baksätets högra sida var den ende som inte hade hunnit ana vad som skulle hända. Han kastades framåt och slog pannan i en metalldel som skiljde fram och baksätet åt. Hans panna fick ett sår, men mer allvarligt var att han ådrog sig en skada på ryggmärgen vid halsen, och förlamades ifrån halsen och ned. Han fördes till ett militärsjukhus i det ockuperade tyska Heidberg där han skulle spendera den sista tiden av sitt liv. Han fick veta att han aldrig mer skulle kunna rida eller leva det normala liv han var van vid. "Ett jävla sätt att dö på!" tyckte Patton. Den 21 December avled General Patton av lungemboli. Det fanns inget tecken på att han försökt kämpa emot, utan sköterskan som undersökte honom varje heltimme märkte först inte att han avlidit. Begravningen blev kort och utan lovtal. Pattons önskan var att han skulle begravas med sina män, så han begravdes bland de stupade i sin formidable tredje armé på kyrkogården i Hamm, Luxemburg.