Jag känner mig som en hopplös naturgalning när jag lägger upp bilder som liknar de ovan, men jag sitter på laptopen och då får ni hålla tillgodo med bilderna som fanns på kamerans minneskort. Jag kan säga så pass mycket att jag har så dålig koll på botanik och trädgårdens flora att jag inte ens kan säga vilken blomma det är.

Jag sitter i stugan och ser på VH1 som har den goda smaken att i skrivande stund visa John Lennons "Imagine" live. Dagen har bestått av att mestadels vandra runt i stan - det tog ett bra tag att ta sig igenom alla hoper av åskådare som tittade på studentflaken som åkte förbi igenom hela centrum. I övrigt så har jag läst poesi av Märta Tikkanen samt Pär Lagerkvist, men poesi räcker enbart en stund. Jag är jättesugen på att läsa The Pacific och se om den boken är lika bra som Band of brothers, men boken är fan svindyr. Jag skämtar inte. Jag betalade under hundralappen för Band of brothers (frakten inkluderad) och till att börja med så hittar jag inte pacific varken på adlibris eller bokus, däremot på Akademibokhandeln i stan. Där kostar den 260:- och ja, jag har pengarna men det ska till mycket innan jag slänger ut sådana summor på en bok, även fast den säkert är bra.  Jag får hitta något annat att läsa, men suck, så längtande mina ögon ser efter Pacific där den står på hyllan.

Imorgon hoppas jag på lite sol. Det vore trevligt att slippa grått väder såhär inne i Juni. Däremot så känns det ganska skönt att det blir lite mulet under Lördagens hundutställning i Vännäs. Jag åker till Julia på Fredag och följer med henne på Lördag då hon ska ställa Fia. Skönt för hennes skull i alla fall att slippa överdriven värme.
Dessutom är det alltid bättre om det inte är totalt skinande sol om man vill fotografera. Blir mindre kontraster så!

Nej, nu måste jag hitta på någonting. Jag har Saving private Ryan på min USB-sticka som jag inte har sett ännu, men jag är verkligen enormt skeptisk mot hela storyn. Liksom, i sviterna av D-day/landstigningen i Normandie, varför skulle de skicka en grupp av nio män på ett sådant livsfarligt uppdrag för att hitta en simpel menig? I verkligheten så är jag ganska säker på att de hade lämnat denne menige Ryan, när de tillochmed lämnade högre uppsatta befäl om de var tvugna. Även fast deras bröder också blivit dödade. Men det är väl en sådan film som man måste ha sett för att inte behöva klassas som hopplöst efterbliven. Jag borde nog hämta mitt USB rätt snart, för filmen är inte direkt kort. Det verkar vara Deer hunter-längd på den. Herregud, mitt tålamod.

Föresten, om titeln på detta inlägg verkar mystisk eller enbart konstig så är citatet tagen ifrån en gammal (beroende på vad man definerar som gammal!)  teaterföreställning under namnet "Philadelphia, here I come!"

En av killarna som får figurera i en för mig helt ny skepnad ikväll: Ross McCall.

Drottningen av ytterst bristfällig kontinuitet gällande uppdatering har återintagit tronen. Nu anser ni förstås att jag borde ha en exceptionellt god anledning till min frånvaro samt en livsrapport så nervkittlande att denna nyss nämda frånvaro är befogad. Men åh, alas, det har jag icket.

Det känns som att allting är en lång väntan i denna stund. Till min stora lättnad har nu mina omdömen på antagning.se kompletterats till fullo - jag var orolig över att mitt omdöme från folkhögskolan hade försvunnit någonstans i postgången - och nu återstår väntan. Den sista kompletteringsdagen är den 21 Juni och antagningsbeskeden får man vänta på till den 12 Juli. Jag har ett meritvärde i två urvalsgrupper (Folkhögskola samt högskoleprov) och de flesta urval fördelas mellan 60% folkhögskola/betyg samt 40% högskoleprov. Den enda utbildningen jag hann se ett meritvärde på i sifferform var Samhällsvetenskapliga programmet med inriktning mot historia, och där var värdet 976 av det maximala 999. Tyvärr så drabbades jag av en släng av idioti och gjorde en sen anmälan till det programmet, så det är inte säkert att min ansökan ens kommer att behandlas. Otroligt bittert med tanke på att förutsättningarna var väldigt mycket bättre än jag hade kunnat ana. Vi får helt enkelt vänta och se, men det är ändå bara ett av sex program på min anmälan.

Imorgon blir det först en körlektion och sedan att springa in med lite papper till försäkringskassan.
Och nu, nu blir det Green street hooligans 2. Det blir nog svårt för mig att koppla bort att det är ett par skådespelare från Band of brothers där.

Lyckan var total då jag lyckades komma över ett avsnitt av The Forgotten med Peter O'Meara som gästspelande skådespelare och som vanligt så var han defenitionen av total perfektion. Jag undrar hur han lyckas få sådana roller då han säger att han tycker det är roligast att spela roller inom komedi, och ändå hamnar han i serier som  Alias, CSI och The forgotten. Inte för att det spelar någon roll för mig, för allt han gör är magnifikt. ♥

Just nu sitter jag och lyssnar mer än tittar på ett program om evolutionen på  History channel medans jag agerar kaninvakt i väntan på att far kommer hem. När det inträffar blir det att slänga sig i badet innan jag spenderar kvällen med en film. Vilken det blir vet jag inte då jag inte har en aning om vilka filmer jag har liggandes på datorn, men något intressant borde jag ju kunna leta reda på.

Nej, nu steg far in igenom dörren, dags för mig att gå.

Kan inte riktigt släppa hur bra All quiet on the western front var igår så jag slängde ihop ett litet kollage till dagens inlägg. Det är något med huvudrollsinnehavaren Lew Ayres som bara utstrålar stjärnstatus. Jag har bara cirka 20 sidor kvar i boken och vet hur den kommer att sluta, så jag beslöt mig för att det inte skulle skada att se filmen. Och den var så underbar, jag skulle vilja säga att den är bättre än min förra anti krigs-favorit Johnny got his gun, även om den filmen också är riktigt hjärtskärande emellanåt.

Helgen har sannerligen inte visat sig från sin bästa sida vädermässigt. I Lördags blandades regn och blåst till en synnerligen obekväm vädersituation att vistas utomhus i, vilket gjorde att jag stannade inomhus under täcket och tittade på Vinnare V75. En häst som jag har kört (en av mina favoriter, dessutom!) lyckades knipa en fjärdeplats och 17 000:- i bronsdivisionsförsöket. Idag har det varit lite bättre väder så jag begav mig ned på stan en sväng utan att egentligen vara i behov av någonting. Sådant är farligt - det blir bara impulsköp för det mesta.

Kvällen har upptagits av en syssla som får de flesta att ta ett steg bakåt i avsky: städning. Det hela började med att jag insåg att jag hade alldeles för lite plats i min bokhylla för att ställa in mina nya böcker, och att överbelastningen förmodligen snart skulle sända hela hyllan ned i mitt oskyldiga nattduksbord i glas.


En för stunden något överbelamrad bokhylla. Jag kunde nästan höra dess fästen knaka.

Så jag började plocka ut böcker och ställa dem i en mer prydlig ordning. Dock så blir det alltid ett problem för mig då ett antal böcker obönhörligt måste förpassas till annan plats för att ge plats åt de nya - vilka böcker ska stå framme och vilka ska det inte? Det blev lite skönlitteratur som fick flytta sig denna gång. Min bokhylla har, förutom nyss nämda genre, nästan färdiga sektioner med musik (mestadels på översta hyllan), historia, psykologi och religion. Det är böcker som man kan kan ta fram och bläddra lite mer frekvent än i skönlitteratur, så de skönlitterära verk som fick stå kvar i hyllan blev mestadels klassiker: Orwells 1984, Hugos Ringaren i Notre-Dame, mina böcker av Kafka, Strindberg, Hamsun, Balzac, Harper Lees Dödssynden (To kill a mockingbird) och liknande. Helt enkelt böcker som jag tycker om att läsa och som även gör sig bra på display.

Slutresultatet blev onekligen bättre estetiskt sett och även förmodligen mindre belastande på min stackars hylla:



Jag gillar dock inte folianterna (de stora böckerna) som Beatlesboken nere åt vänster med röd rygg. De är så svåra att placera så att det inte ser helt galet ut, men jag beslutade mig för att den helt enkelt får stå kvar så länge. Sedan satte sig städdjävulen på min axel vilket gjorde att hela rummet städades igenom grundligt, dammtorkades och dammsögs tills svetten bröt ut i eder skribents panna. Jag menar allvar, mina vänner!

Nej, jag skall inte uppehålla eder med mitt pratande om städning. Imorgon har jag körlektion klockan tio och enligt min körlärare så skulle vi "kolla närmare på vajerräckena". Gulp. Det låter onekligen oroväckande. I övrigt så har jag inget planerat för dagen, så vi får se vad jag hittar på. Mamma jobbar kväll så jag lär behöva vara barnvakt åt kaninen så att hon inte spenderar kvällen i soffan eller med ett gardinhörn i munnen.

Avslutar med en bild på en del av mitt rum - det är så ytterst sällsynt att det är städat nämligen.

All quiet on the Western front (1930).
Jag ljuger inte om jag säger att mitt hjärta blev krossat av denna film.

All quiet on the western front: Lew Ayres som Paul och Raymond Griffith som Gérard Duval.

Jag kastade mig över På västfronten intet nytt igår och är cirka hundra sidor in i boken. Och jag kan säga redan nu att om inget oväntat händer så kommer den nog få en plats på listan över mina favoritböcker. Remarques namn får ta plats bland titlar av litterära storheter som Franz Kafka och Knut Hamsun.

Jag kände mig tvungen att klicka mig runt bland några recensioner för att se om jag hade blivit totalt galen, eller om andra verkar uppskatta boken lika mycket. Idel fyror och femmor i betyg (av maximalt fem) slår emot mig på dataskärmen och jag undrar bara hur jag har kunnat missa att läsa boken förut. Vilken krigsskildring! Då den är skriven 1929 borde den tillhöra modernismen som litterär epok, men jag tycker att den strävar alldeles för mycket mot naturalismen för det. Vissa passager och dess vidrigheter påminner mig om de mest hårresande stycken jag fått höra ur verk som Thérèse Raquin av Émile Zola, en av de viktigaste, kanske den absolut allra viktigaste, förgrundsfigurerna när det kommer till naturalismens litteratur. Det handlar om att chockera läsaren, om att ta det som är verkligt men inte bara snabbt ge en översiktsbild som det ofta blir i realismen, utan att verkligen belysa det motbjudande och att visa det från alla vinklar och vrår. Jag förstår att boken blev bannad i länder som var ute efter att värva civila till krig, t.ex. Frankrike, Sovjetunionen och Tyskland.

Det är dock rörande att se soldaternas medlidande för hästarna i krig. Jag har fortfarande något kapitel kvar i min Band of brothers (jag försöker att hålla mig ifrån slutspurten, för mitt hjärta kommer krossas då den tar slut.) men det finns en scen som är hjärtskärande. En av soldaterna, Antonio Garcia om jag minns rätt, berättade om en av de för honom mest fasansfulla stunderna i kriget: en häst som träffats av granatsplitter som krossat dess framben. Hästen stod där i snön och höll hjälplöst upp sitt skadade ben - men den behövde inte lida länge innan den avlivades av en frivillig soldat som inte stod ut med att se dess lidande. Det är rätt gripande att han minns (mindes borde jag säga, han dog 2005.) just den händelsen, då han tvingats gå över sina kamraters lik ute i fält. Om man sedan jämför med scenen då de tagit POWs (prisoners of war) men lämnat en på andra sidan flodbanken då det stod klart för dem att mannen inte skulle överleva.












Dock så vill jag påpeka att denna scen inte riktigt återspeglar hur hela incidenten med den skadade soldaten gick till i det verkliga livet. I nattens mörker hörde Webster och Bob Marsh, en annan menig, mannen som blivit skjuten i lungorna. De slungade över ett antal granater i ett försök att träffa soldaten och göra lidandet kortare för honom, men misslyckades. På morgonen då solen gick upp och alla skott tystnade så beslöt sig Cobb för att han inte orkade lyssna på rosslandet och skriken mer. Han grabbade en ensam granat och gick ned till flodbanken och hivade den över till andra sidan. Han träffade mitt i prick på första försöket och soldatens ångestfyllda skrik tystnade till slut. Så egentligen borde Cobb verkligen inte vara den som säger "fuck his misery" i serien.

Även i På västfronten intet nytt klarar inte soldaterna av att se och höra hästarnas lidande utan att känna ångesten kasta sig över dem, men med människor går det bättre. Fascinerande.