Städning & utmaning.
Inlägg utan bild är tråkiga men jag hade ingen passande bild. Därav bilden av mig på hästryggen. Passa på att titta ordentligt, för sådana bilder kommer nog aldrig att tas igen!
Gissa om eder skribent har fått städa under natten! Mamma ringde igår och sade att hon skulle komma hem till stan under förmiddagen för att hämta en form till pajen hon skulle laga och la lite fint till att "så jag hoppas att det är lite snyggt och prydligt ute i hallen då jag stiger in!". "Men mamma!" tyckte jag. "Det är väl klart att det är rent och städat här hemma! Vad tror du om mig egentligen?"
Här följde en obehaglig tystnad där det ordlöst lades fram precis vad min mor tror om mig när det kommer till ordning och reda.
Så jag har städat. Ställt in all disk i diskmaskinen. Sorterat kryddburkarna i storleksordning med etiketten framåt. Lagt glasunderläggen kant i kant. Hängt upp alla kläder på galgar och förpassat dem till garderoben. Sett till att varenda pinal är på sin rätta plats. Vattnat min trädgårdsstjärnöga och mammas krasse så att dess kronblad ska vara spänstiga och vackra då de inspekteras likt soldater vid en uppställning.
Eftersom att jag inte är trött nog ännu för att inta sängläge så tänkte jag ge mig på en musik-utmaning! Svårt att motstå.
IF YOUR LIFE WAS A MOVIE, WHAT WOULD THE SOUNDTRACK BE?
1. Open your library (iTunes, Winamp, Media Player, iPod, etc.)
2. Put it on shuffle.
3. Press play.
4. For every question, type the song that's playing.
5. When you go to a new question, press the next button.
6. Don't lie and try to pretend you're cool.
Opening Credits: KISS - Firehouse
"She's like bad weather but it seems so good - you'd never leave her but you know you should."
Waking Up: Ace Frehley - Rip it out
"It's so sad, I'm not glad to be with you today."
First Day at School: My Chemical Romance - Our lady of sorrows
"Stand up fucking tall, don't let them see your back."
Falling in Love: Philip Lynott - King's call
"I wonder if you're lonesome tonight. And I'd rather go on hearing your lies, than to go on living without you."
Fight Song: John Lennon - How do you sleep?
"The one mistake you made was in your head."
Breaking Up: Ringo Starr - Wrack my brain
"What I have, you don't want - what you want, I can't give."
Prom: Blur - The universal
"And to karaoke songs, how we like to sing along although the words are wrong."
Life is Good: Krokus - Tokyo nights
"And even as the big alarm-clock rang , outside my window the first blackbird sang."
Mental Breakdown: Canned heat - On the road again
"She said "Lord, have mercy on my wicked son."
Driving: Gary Moore - All messed up
"All messed up and no place to go."
Flashback: Elvis Presley - Crying in the chapel
"You saw me crying in the chapel."
Getting Back Together: Thin Lizzy - Angel of death
"Now, I ask you; do you believe this to be true?"
Wedding: Hugh Panaro - You can fly now
"And here in my heart you will stay."
(Jag ljuger inte om jag säger om det här är en av de mest sorgliga låtar som någonsin existerat.)
Paying the Dues: Astral Doors - Fear in their eyes
"I took my chance but I wanted to pay - a poor boy has to lose; it's black, white and grey."
Night Before War: Battering Ram - Take it down from the mast
"But we stand with Enright and Larkin, by Daly and Sullivan bold.
And we'll break down the English connections - and we'll win back the nation you sold."
Final Battle: Iron Maiden - 2 minutes to midnight
"Go to war again, blood is freedom's stain, don't you pray for my soul anymore."
Moment of Triumph: Thin lizzy - Jailbreak
"Don't you dare to try and stop us - no one could for long."
Death Scene: Galt MacDermot - The flesh failures/Let the sunshine in
"The rest is silence."
Funeral Song: Roy Orbison - In dreams
"Go to sleep, everything is all right."
End Credits: Japan - Ghost
"Well I ought to leave but the rain it never stops, and I've no particular place to go."
Brons för Irland!
Gårdagens medaljhjältar för Irland: Cian O'Connor & Blue Loyd.
Jag har inte ens berättat om min visit i dalarna innan jag lade ut inlägget om Phar Lap-filmen. Som sagt så har vi hälsat på en vän till familjen som även äger ett par islandshästar som jag brukade ta hand om då de stod här i Umeå. Den ena av dem brukade jag rida och när ägaren flyttade (på grund av arbete) och tog med sig två av hästarna så hjälpte jag till att sköta om de två hästarna som blev kvar och rida den ena innan hon blev sjuk i fång med hovbensrotation som följd. När den andra hästen avled (tragiskt, i tarmvred) så fick hästen åka ned till ägaren i Dalarna så fort hon blev så bra att det gick att ställa henne på transport. Men nu har jag alltså fått träffa henne igen. ♥
Jag körde henne tillochmed i rockard med loksele, det var andra gången på 20 år som hästen blev körd och hon var så fantastiskt duktig! Dock väldigt annorlunda mot travhästarna som man blivit van att köra, men det gör inte hennes prestation sämre. Annars har resan bestått av åksjuka, shopping, god mat även om jag försökt hålla igen ordentligt med kalorierna och trevligt sällskap. Dock så är det skönt att slippa dela sitt rum med någon och att ha fått tillbaka sitt badkar! Men å andra sidan så hade jag gärna tagit med hotellets gym hem ..
Gårdagen bestod mestadels av hästhoppning, den individuella finalen. Tre svenskar hade kvalat in men endast två återfanns i dagens startlista då Rolf-Göran Bengtssons häst Casall inte gick igenom veterinärbesiktningen utan gick orent till följd av ett balltramp. Jag var ganska så säker på att Sveriges medaljchanser flaxade iväg i horisonten till följd av detta (förlåt Jens Fredricson och Henrik von Eckermann!) men det fanns en positiv sak med det hela: 
Irlands Cian O'Connor fick hoppa in istället - gissa om jag blev mållös då jag såg det i startlistan! Jag blev sorgsen då Irlands båda ryttare blev utslagna så jag visste omedelbart vem jag skulle hålla tummarna för. Efter att ha hamnat på exakt samma poäng som Hollands Gerco Schröder så blev det omhoppning om silvermedaljen. Cian såg ut att gå mot segern innan en bom i sista hindret åkte i backen. Men brons är ändå inte illa för en reserv, så jag tror nog att han är väldigt nöjd även fast silvermedaljen var så otroligt nära! Cian hade ju den individuella guldmedaljen klar i OS 2004 men åkte dit för doping (ej prestationshöjande preparat) då A&B-proverna från hans dåvarande häst Waterford Crystal var positiva. Cians bronsmedalj var den första medaljen för Irland i detta olympiska spel.
Som Beatlesfan måste jag dessutom visa upp det (i mitt tycke) mest estetiskt framträdande hindret i gårdagens banhoppning - ett Abbey road-hinder!
Jens och Lunatic ska jag erkänna att jag mer hörde än såg när de var inne på banan då jag sprang runt i köket och höll på med annat, men Henrik och Allerdings såg jag och trots misstagen så tycker jag att rundan var bra då hästen ändå höll ihop det efter missförståndet vid vattenhindret då han hoppade av alldeles för tidigt. Jag trodde han skulle bli spänd och leka plockepinn med hela banan efter den incidenten. Tappert av hästen att verkligen sträcka allt han har och försöka rädda upp situationen också! 
Nej, nu ska jag försöka hitta på något att göra under dagen. Det börjar nästan kännas bra med att plugga så att man har något som uppehåller en under dagarna då det inte är OS med ridsport!
Well, I trust that all who loved him just wish the same as I —God bless our hero of the turf, Goodbye, Phar Lap, Goodbye!
Phar Lap föddes år 1926 i Nya Zeeland. Mamma var Entreaty och fadern brittiska Night Raid. Han köptes av den Amerikanske affärsmannen David J. Davis på uppmaning av den australiensiske tränaren Harry Telford. De såg ut hästen ur en katalog gällande en auktion i Nya Zeeland och gav Telfords bror som var bosatt i landet order om att buda upp till 190 guineas för hästen då auktionen Trentham Yearling Sales ägde rum 1928. Hästen klubbades för 160 guineas vilket Telford var oerhört nöjd över. Vilket fynd han hade gjort!
Men självgodheten skulle få sig en törn då hästen anlände till sitt nya hem i Australien.
Den häst som vinschades ned från båten var inte en skönhet för ögat. Hingsten var i dåligt hull, hade ben som såg väldigt långa ut till sin alldeles för lilla kropp och hans huvud var täckt av frånstötande vårtor. Davis var inte imponerad, och hästens dåliga gångarter gjorde verkligen inte mycket gott för helhetsintrycket. Davis ville sälja hästen omedelbart, men Telford lyckades upprätta ett leasingkontrakt på en treårsperiod. Phar Lap kastrerades också runt denna tidpunkt.
Men det skulle bli en kapplöpningshäst av Phar Lap. Den 27 April 1929 vann han sitt första lopp och under sin korta fyraåriga tävlingskarriär skulle hästen delta i 51 lopp - han vann 37 av dem trots att han oftast bar tunga vikter.
Phar lap så som han såg ut i verkligheten.
En så pass bra häst som Phar Lap vinner ofta människors kärlek - men det fanns också människor som mer än gärna skulle bli av med hästen. Efter ett snabbjobb inne på Caulfields galoppbana så skrittade Phar Laps skötare Tom hem på en ponny med Phar Lap som handhäst. En bil började följa efter ekipaget och efter en bit så syntes ett skjutvapen stickandes fram genom bakrutan. Tom ställde sig själv emellan vapnet och Phar Lap, och som tur var så missade skytten. Hästen ådrog sig inte en skråma och deltog senare under dagen i ett löp som han vann i förkrossande stil med hela tio längder.
Phar Lap flyttades till slut till USA för fortsatt tävlan, och med sig hade han sin ständige följeslagare: skötaren Tom. Den 5 April 1932 fann Tom hästen i svåra smärtor och med feber. Det dröjde inte länge innan Phar Lap avled. Vad han dog av är fortfarande oklart: på insidan fann man inflammationer men även arsenik, något som många hästar hade i blodet på den tiden då det gavs till hästarna. Om det orsakade hans död är dock oklart. Hästen stoppades upp och hans kropp står display på ett museum i Australien, så även hans hjärta som är nästan dubbelt så stort som ett normalt hästhjärta. Hans skelett återfinns på ett museum i Nya Zeeland.
Angående rubriken på detta inlägg så kommer texten från en låt som har skrivits om Phar Lap. Jag sökte efter den på datorn men hittade den inte, så det blir en annan låt om hästen. Årtalet som man ser visas här under stämmer inte.
Jag borde vara stressad men ..
Om jag sparar batteriet på min laptop kanske jag lyckas pricka in en stunds hästhoppning från OS i London under färden och på så vis slippa radiokriget. Tyvärr så har jag inte ens lyckats hitta information om att Irland har med sig ett lag i år utan de ställer upp med individuella ryttare: Billy Twomey på Tinka's serenade samt Cian O'Connor på Blue loyd 12. Dennis Lynch skulle ha tävlat men ströks då hans Lantinus visat hypersensibilitet. Risken att Lantinus skulle strykas i London bedömdes som så stor att det var säkrare att skicka ett annat ekipage. Sverige har däremot ett lag: Jens Fredricson på Lunatic, Lisen Fredricson på Matrix, Henrik Von Eckermann på Allerdings och Rolf-Göran Bengtsson på Casall.
Billy Twomey på Tinka's serenade. Jag känner mig supergammal då jag minns att Markus Fuchs brukade rida hästens pappa Tinka's boy på hopptävlingarna då jag var yngre!
Oj vad klockan tickar iväg, och oj så jag skulle behöva packa. Jag kan redan nu säga att kläderna jag har lagt fram på sängen inte kommer få plats i väskan, och då ska jag ha ned någon bok, kameran, alla laddare och laptopen. Hm, jag får helt enkelt försöka trolla fram ett lite större bagage. Over and out!
Canned Heat - On the road again (1968)
Bara för att jag inte kan låta bli att vara en åsiktsmaskin ibland.
Med all ridsport på TV just nu så kan jag inte låta bli att ha lite mera åsikter - och det handlar om bestraffningar i form av spöet.
När jag har satt mig bakom eller på en häst så har jag alltid utgått ifrån att den vill göra sitt bästa. En häst som mår bra, inte har ont någonstans och som man behandlar rätt är (oftast) ganska så positivt inställd till den uppgift man presenterar för den. I fälttävlans-OS så var det en ryttare på en ganska så orutinerad och osäker häst som kunde välja att antingen rida en några steg längre väg eller ta en kortare (och svårare) väg som innebar att hoppa på snedden över ett rättuppstående hinder. Ryttaren rider an på den korta vägen i en helt hopplös vinkel, hästen hinner inte ens uppfatta hindret och stannar naturligtvis för att undvika att krascha in i det. Ryttaren blir förbannad, tar tyglarna i ena handen, höjer spöet högt upp och drämmer till hästen allt hon orkar över bakdelen.
Gud, vad arg jag blir då jag ser sådant.
För det första så beror en stor del, nästan alla, stopp inom hoppning/terräng på att ryttaren försätter hästen i helt absurda situationer. För det andra så är hästarna många gånger smartare än oss människor. Jag tycker det är otrevligt att hoppa hästar som "hoppar på allt" eller "aldrig stannar". För mig är inte det ett tecken på en intelligent häst. En bra hopphäst för mig är rädd om sig själv och försiktig, men med en gnutta mod också såklart. En häst som stannar då den känner att situationen inte går att lösa är för mig en intelligent och klok häst. Om min anridning är helt hopplös så är det inte mer än rätt att hästen stannar eftersom att jag inte ens gett den goda förutsättningar att klara språnget och försatt den i en mycket onödig risk. Om hästen (som är den som ska göra mest jobb över det där hindret) bedömer utifrån sina erfarenheter att "nej, det här går inte" eller att man helt enkelt har gett den en uppgift som är över vad den kan göra och stannar så har den gjort båda en tjänst, och inte fan (ursäkta språket) ska man då bestraffa den!
Jag är glad att kommentatorn faktiskt blev arg över ryttarens beteende och klargjorde att "det där hjälpte inte ett dugg, för hästen hade ingen aning om vart den skulle." Hon satte upp vägringen på ryttarens ansvarskonto och det är helt rätt. Däremot så är det hästen som får betala. Har man dessutom med sig en orutinerad häst som är väldigt osäker, som inte riktigt suger sig mot hindret själv utan frågar ryttaren om det verkligen är vad denne vill, som inte har världens bästa hoppteknik och tydligen hade svårt med avståndsbedömning och taxering så måste man vara en ansvarsfull ryttare och visa vägen. Man kan inte bara sätta sig där och tro att hästen fixar resten.
En annan sak som jag också såg en ryttare göra var att denne (såklart) också red på en helt galen linje varpå hästen stannade. När ryttaren samlat sig, lyckats kravla sig tillbaka i sadeln, vänt hästen och skrittar iväg så passar denne på att ge hästen ett rapp med spöet. Om man nu är för skolan att spöet ska användas som ett bestraffningsverktyg men dölja det under det fina namnet "korrigering" så kommer denna "korrigering" alldeles för sent. En korrigering måste utföras precis då hästen uppvisar ett beteende som inte är önskvärt. (Nog för att jag tycker att det snarare är ryttaren som behövde en korrigering i det här fallet!) Vissa verkar helt enkelt inte kunna inse att tillfället att "korrigera" hästen har passerat för länge sedan utan måste ändå statuera exempel. Och hästen (som gjorde rätt i detta fall) har inte en aning om vad den har gjort fel. Spöstraff för en häst är inte okej i min värld och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det. Man märker hur ridskolor i hela världen lär barn sådan sadism i tidig ålder: stannar hästen plockar du fram spöet. Utan att rannsaka sig själv och se på ens egen medverkan och vad detta kan ha haft för betydelse för att hästen vägrar.
Det var dock härligt att se hur vissa, som Michael Ryan, hanterade frustrationen. Han missbedömde hindret varpå hästen fastnade lite i det (men kom över) och han drattade i backen. Ilsket slog han med spöet i marken medans hästen travade iväg och såg riktigt nöjd ut. Man kunde se hur besviken han var, men när han fick tag i hästen förebrådde han den ingenting. Hästen ställde upp och hoppade av fast situationen var hopplös, på grund av att ryttaren bad om det. Det hade varit bättre om hästen stannat (då hade han haft 20 straffpoäng istället för 1000!) men det kom i alla fall inte ryttaren på i efterhand.
Spöet ska vara en säkerhetsåtgärd och en sparsamt använd förstärkning av skänkeln och dess plats största delen av tiden ska vara på låret. Inte ett bestraffningsmedel i din höjda arm.
Men som tur var så var de flesta ryttare, den stora delen av majoriteten schyssta. Dessa ryttare jag tänker på i inlägget är undantag - och jag hoppas det förblir så.
Enbart en dålig dag.
hej och hå och en skärmdump från the wind that shakes the barley som utfyllnad.
Först och främst på grund av att samtalet från arbetsförmedlingen aldrig kommer (jag som inte alls är så fäst vid min mobiltelefon känner mest att jag behöver leva mitt liv runtom den just nu!) och för att blogg.se inte kan ge mig alla kommentarer som snälla människor skickar in. Uppenbarligen så fungerar det inte alls som det ska.
Dessutom så lyckas jag inte fylla upp min fettkvot i kosten heller. Seriöst, om ingenting händer snart så kommer jag få äta ur smörpaketet för att minska på underskottet. Mina kesoplättar blev keso-pannkaksröra som inte såg särskilt aptitretande ut och när jag rekogniserade skafferiet hittade jag en varma koppen som är god, men det är bara kolhydrater i den. Precis vad jag inte behöver, 160 kcal till i enbart kolhydrater när det är fett jag behöver. Som tur är så är det mest långsamma kolhydrater, men ändå. Det blir svårt att må bra då kvoterna är i obalans.
För övrigt så började jag i ren uttråkning sammanskriva en lista på vilka hästar jag kört/ridit .. Just nu är jag uppe i 109 stycken! Tänk så många som kan passera ens väg och ut ur ens liv ständigt.
Fälttävlans-OS: dag två.
Så var delmoment två, terrängritten, avklarad i de olympiska spelen. Banan var cirka 5,7 kilometer lång och reds därför i ett 570-meterstempo med en optimaltid på 10 minuter och 3 sekunder. Det blev en hel del fall för hästar och ryttare och en hel del avbrott i tävlingen, men alla verkar vara okej. Det är kanske en eller två hästar av dem som jag har svårt att tänka mig kommer starta i banhoppningen imorgon. (Om de ens var tilltänkta, den ena av dem tillhörde inte en lagryttare.) Sverige red otroligt bra med idel felfria och med få straffpoäng i form av tidstillägg vilket gör att vi ligger på en tredjeplats inför dagens final: banhoppningen.
På grund av alla avfallningar så var det många lag som bytte plats. Tre japaner och tre kanadensare åkte i backen, bland annat gårdagens dressyrskräll som fick smaka gräs i droppet. Banan i sig tyckte jag var rolig faktiskt, även om den stundtals kändes rätt "enkel" för att vara en OS-bana. Något hinder skördade fler offer än andra, bland annat kricketkorgen. Broddarna tog inte alltid som de skulle så vissa hästar snubblade. Jag såg inga funktionärer som delade ut en gul flagg - ett tecken på att juryn beordrar dig att sakta ned, inte forcera hästen så hårt eller inte rida vårdslöst och utsätta hästen för onödiga risker. Den enda röda flaggorna (som man stoppar ryttare som ignorerar gul flagg med, eller som man använder för att plocka ut uppenbart trötta hästar.) jag såg var för att stoppa ekipage som kom bakom ett ekipage som gått omkull. Personliga favoriten Mark Kyle placerade sig precis i mitten - plats 35 av 70. Det är otroligt jämt inför dagens hoppning!
Nej, jag borde skriva ihop min "sökta arbeten"-rapport som skall in till arbetsförmedlingen imorgon. Jag måste vara där tidigt då sändningen via Svt Play börjar redan 11.25. Sedan är det dessutom en intressant travdag imorgon med toppenfina Hugo Åbergs memorial. Ska Commander Crowe göra som han gjort under hela året: krossa allt motstånd och förlöjliga det? Kommer Caballion att gå felfritt och hur kommer Tamla Celeber att gå?
En spännande hästdag att se fram emot: TVn kommer gå varm här hemma.
Dagen då eder skribent kollade på ridhästar!
Bild 1: Stefano Brecciaroli & Apollo WD Wendi Kurt Hoev.
Bild 2: Karin Donckers och den 18 år gamla Gazelle de la Brasserie.
Bild 3: Lionheart busar med William Fox-Pitt.
Idag bänkade sig travhästmänniskan framför OS-sändningarna för att se dressyrmomentet ifrån fälttävlansgrenen. Jag gillar fälttävlan och att rida terrängritt är något av det roligaste som finns i hästvärlden, defenitivt det roligaste i ridvärlden enligt mig.
Jag blev så jävla glad av sändningen. Jag är så grymt anti mot hur många av hästarna i dagens dressyrsport ser ut, eller snarare hur de rids med rollkur och hyperflexion. 
Rollkur.
Mularna indragna mot halsen med världens krulligaste hals. Av den gamla hederliga skolan verkar inte mycket finnas kvar. Bakom vertikalen är standardpositionen för hästens huvud och ryttare förböjer hästen som bara fan i lod och sidled. Detta har blivit så mycket vanligare även om många ryttare rider schysst, och jag avskyr det hela. Inte nog med att det ser fult ut så är det smärtsamt för hästen. Du begränsar dess förmåga att se framåt markant och ryggkotor, muskler och ligament får ta oändligt med press. Dessutom har man funnit att det har börja växa benvävnad på hästens kranium som inte borde vara där på grund av det ständiga trycket. När det kommer till rörelserna så tappar hästen mycket av sin bakbensaktion och det är ju där motorn ska sitta - bakdelen och dess ben som ska förmedla rörelsen framåt. Ett annat akut problem är att hästen får svårt att andas med skador eller tillochmed kollaps av andningsorganen som följd. Ju mer du drar in hästen bakom vertikalen, desto kraftigare blir böjen i halsen och därför blir det svårare för luft att passera. Luftstrupen orkar till slut inte med kraften och kollaps är ett faktum. Hästarna visar dessutom en iögonfallande salivbildning på grund av konstant tryck på deras parotid-körtel/salivkörtel. 
Några exempel på rollkur samt att förböja åt sidan. Första bilden visar även vertikalen vilken hästen är kraftigt bakom.
Om jag nu pratar om sådana tragiska saker som rollkur eller hyperflexion, varför är jag då så glad över sändningen? Jo, för jag såg inte en tendens till dessa fenomen. De flesta fälttävlanshästar avlas på hopphingstar och rids av hoppmänniskor till störst del, men ekipagen är ofta ändå tusenfalt gånger vackrare än dressyrekipagen på högre nivåer. Här gick hästarna på vertikalen eller tillochmed lite framför denna. 
Stefano Brecciaroli & Apollo WD Wendi Kurt Hoev.
Clayton Fredericks & Bendigo.
Jag höll tummarna för Mark Kyle & Coolio, men tyvärr så gick det inte så bra för dagen. Coolio är en hoppare i själ och hjärta och hoppet står nog till de två avslutande momenten: terrängritt och banhoppning. 
Coolio på vertikalen - underbart att skåda!
Det blev en ordentlig skrälldet stod klart vem som gick ledande ur delmomentet: japanen Yoshiaki Oiwa med sitt fina Selle Francais-sto Noonday De Conde. En mycket välförtjänt seger och roligt för Japansk hästsport!
Idag (Måndag) är det alltså dags för terrängritten. Gissa om jag kommer att sitta klistrad?
Don't look for a happy ending. It's not an American story. It's an Irish one.
In the name of the father (1993)
In the name of the father är baserad på en verklig händels "The Guildford four" och incidenten omkring dem är en av de mest pinsamma rättegångsfadäserna i Brittisk historia. Den 5 Oktober 1974 så exploderar puben Horse and groom i Guildford och fyra personer: tre män från Irländska Belfast samt en Brittisk kvinna ställs inför rätta. De dömdes till långa fängelsestraff men det fanns ett problem: de saknade inblandning i dådet. De skyldiga var Provisoriska Irländska republikanska armén (PIRA). Under förhören så insåg polisen att det fanns alibi och att de inte hade rätt män - men de visste vad de skulle göra åt den saken. Genom tortyr och hot tvingades de erkänna brott de inte ens hade begått och dömdes till allt mellan 30 år och livstids fängelse. De som uppgavs vara inblandade i hanteringen av explosiva material dömdes också till mellan 4 och 14 år i fängelse och gruppen blir känd som The Magurie seven. I denna grupp ingår bland annat fadern till en av medlemmarna i Guildford four.
Femton år efter att domen föll så togs fallet upp igen och i mappen som innehöll en av Guildford four-medlemmarnas papper hittades det en lapp med notisen "not to be shown to the defence", vilket avslöjade att poliserna vetat sedan utredningen att de hade berövat oskyldiga människor dess frihet. De släpptes på fri fot men det skulle dröja fram tills 2005 innan de fick en offentlig ursäkt.
The devil's own (1997)
Den här filmen är vad jag vet en fiktiv historia om en IRA-medlem som åker till USA för vapenhandel och som får dela hus med en polis - inte det bästa med en bakgrund som filmens huvudkarktär Rory. Jag ska inte spoila filmen med mer detaljer utan det är det enda jag tänker skriva om den.
Förresten så laddade eder skribent över bilder från i helgen till datorn för att knåpa ihop ett litet kollage: problemet är att det enda jag fotat förutom min suparkamrat Julia är all alkohol. Ehm. Så här kommer ett snyggt alkoholhaltigt bildspel!
Letters from Iwo Jima
Systerproduktionen (samma producenter och regissör) som tydligen skall skilja händelsen ur det Amerikanska perspektivet, om än med viss kritisk infallsvinkel mot glorifieringen av utfallet som gav Amerika segern, är "Flags of our fathers" som generellt sett verkar anses snäppet mindre bra än Letters from Iwo Jima. Jag har inte sett Flags of our fathers men kommer säkert att göra det inom en snar framtid. Imorgon har jag dock en helt annan film som väntar på att bli sedd ..
Kanonerna på Navarone.
Efter att föräldrarna gått och lagt sig igår så bestämde jag mig för att hugga in på en av de filmer som är en sådan där "måste ses"-film inom krigsgenren - The guns of Navarone. Jag har extremt svårt för långa filmer och denna gamla goding sträcker sig över cirka 2 ½ timme. Det är inte en krigsfilm i den benämning att två arméer möts och sedan så består filmen av en massa dödande och gore-scener, utan en action/drama-film i andra världskriget-miljö. Och det första som slog mig är hur likt konceptet är det man kan se i Where eagles dare. Jag måste dock säga att jag tycker att guns of Navarone är snäppet bättre även om båda är ett måste att se.
I övrigt så har veckan varit väldigt lugn för eder skribent! Imorgon blir det att åka till Vindeln igen och på Lördag så vankas det kanske utgång, beroende på dagsformen. Ikväll blir det som igår: att leta upp en film att slappa famför.
I'll never forget the people I met braving those angry skies, I remember well as the shadows fell - The light of hope in their eyes.
Vindeln: helgens tillflyktsort!
I Torsdags kom antagningsbeskeden till universitetet. Först så kraschade såklart VHS hemsida. Sedan började folk loggas in på andra människors användare (utan att beskeden kommit, som tur var!) för att sedan bli utkickade. VHS fick ta bort inloggningsrutan för att åtgärda problemet och sedan kunde man äntligen gå in. Jag gick in, redo att bli förnedrad och se röda "struken" efter alla mina val, men ..
.. Jag lyckades komma in på mitt förstahandsval istället! Herregud, jag satt bara och stirrade som ett fån på datorskärmen medans massa människor i alla "vak"-trådar började deppa över att de fått reservplatser. Men icket eder skribent! Jag slipper ha ångest och hoppas att andra ska tacka nej. Så skönt!
Nåväl, i Fredags så drog jag till Julia i vindeln för att fira att vi båda ska bli plugghästar den kommande hösten. Efter en kväll med film och serie (Band of brothers ftw!) så blev det prat in till den tidiga morgontimman .. Tyvärr så hade vi skitväder under Lördagen så den spenderades med hårfärgning, lite hundvård och allmänt prat innan vi drog till stallet. Jag fick låna fina Sessan av Julia och fara ut och köra en motionsrunda när det slutade regna. Det är sannerligen ett bra tag sedan jag körde så jag fick känna på ringrosten, men oj så roligt det var! Sessan skötte sig som en ängel och var helt cool oavsett vad som stod längs med vägen. En snabb middag av den onyttigare sorten imundigades innan en stund med vänner (nej Julia, David Schwimmer är inte fager!) innan jag tog tåget tillbaka till Umeå - city of lights. (eller inte!)
Nej, jag skulle egentligen behöva slänga mig i badet men frågan är om det ens är okej att tappa upp så mycket vatten den här tiden? Det borde inte störa grannarna men jag är lite osäker. Det finns inga regler och jag brukar inte höra då grannarna spolar upp vatten, men jag vill ändå vara säker på att det inte stör någon. Jag är en typisk nattbadare och det är ingen som sagt något ännu, damen under oss undrade om alla flyttat för att det alltid är så tyst i vår lägenhet .. Men alas, hörlurar och nattbad är min melodi.
There'll be love and laughter and peace ever after tomorrow - when the world is free.
Utfyllnadsbild då jag sitter på laptopen: en skärmdump från "When trumpets fade".
Den nya bilen (min blivande bil som nyss har flyttat in i familjens ägo) fick gå igenom en inbyteskontroll idag på Volvo personbilar trots att den inte skall bytas in. Bilen fick 9,9 av maximala 10 och omdömet att den var mycket fräsch. Det enda som behövde göras var att släcka en servicelampa.
Jag såg att folk hade kunnat få tag på antagningsbeskeden för universitetet i förtid idag, vad glada de ska vara på VHS Antagningsservice. Att säga att sidan blev hackad kan jag däremot tycka är en sanning med viss modifikation då de själva lagt ut dokumentet på en sådan "lättknäckt" adress. Det är ju ingen som egentligen har behövt hacka sig in någonstans. Jag hann inte se hur det ser ut för mig, så jag får vänta till klockan ett imorgon! Dock så har jag tyvärr inte några större förhoppningar med tanke på min urvalsgrupp. Den som lever får se, helt enkelt. Det pratades om någon slags bestraffning för de som kollat upp sina besked i förtid, men det kan jag aldrig tänka mig att de får igenom! Vem skulle inte klicka på en sådan länk om det gällde dem, tänker jag. Vet fortfarande inte hur de "bestraffade" de som kunde få reda på fyra ord på högskoleprovet i våras. Hade alla rätt på dem utan fusk, och de var av en sådan svårighetsgrad att de flesta borde haft det ..
Nu ska jag slänga mig i badkaret samt försöka leta upp en lämplig film att se på. Over and out.
Once upon a time ..
Imorgon blir det körlektion vid klockan 10 för att sedan springa ned på försäkringskassan med papper som skall lämnas in. Det skall regna imorgon så eftermiddagen kanske får bestå av en film. På tal om film och television så fick jag fick en trevlig överraskning idag när jag gick in på IMDB:
Eion Bailey skall medverka i Once upon a time! Jag har inte sett serien innan men detta avsnitt tänker jag verkligen inte missa. Eion är fullständigt underbar som David Webster i Band of brothers, och jag tror att han kommer göra mycket bra ifrån sig i Once upon a time också.
Dock så skall jag inte ljuga och påstå att jag ser mer fram emot Once upon a time än vad jag ser fram emot Peter O'Meara i Saving Lincoln .. Jag må gilla Eion, men gränser finns det faktiskt. ;)
Jag är inte död ännu ..
There'll be bluebirds over the white cliffs of Dover tomorrow - just you wait and see.
Eder skribent och dennes morgonstund med bly i mun.
Det är tur att jag har en sådan stark karaktär då jag ska upp på morgonen, högt ärade läsare. Såhär går det alltid till då jag har körlektion på förmiddagen.
Mitt resonerande då det var dags att ställa in dagens alarm:
Hm, körlektionen börjar klockan tio. Om jag ställer alarmet på åtta hinner jag sminka mig, äta frukost och duscha. Har jag stubb på benen? Hm, jag hinner raka dem också. (Till saken hör att de knappt är stubbiga och defenitivt inte synligt, men jag har en mani för att raka.) Kanske hinner jag plugga lite körkortsteori under frukosten också! DET blir superbra. Då lär jag vara pigg och alert inför lektionen.
Mitt resonerande då alarmet ringde klockan åtta imorse:
Hnnnnng, hur lång tid behöver jag för att komma till körskolan? Femton minuter. Har jag kläder på stolen som jag kan använda? (Här sträcker jag ut handen till datorstolen och letar igenom dess befintliga lilla garderob.) Ja, det har jag. Vi säger tio minuter för påklädning, tvätta ansikte och borsta tänderna samt kamma håret och putsa mina glasögon. Tio minuter plus en kvart och så fem minuters marginal .. Jag ställer om alarmet till halv tio! Godnatt
Kära vänner, jag lovar er att allting i det moderna samhället sannerligen handlar om (bort)prioriteringar!
För övrigt så stötte jag på en sådan rolig fråga i Band of brothers: 30 day challenge. Punkten var "the character you relate to most." Jag översätter det rakt av till "den karaktären du liknar mest/känner mest samhörighet med" och det känns bra att jag skulle vara den som ingen tycker om det minsta. Jag knåpade ihop lite bilder till utmaningen på tumblr, men jag postar dem här först som lite utfyllnad. Bloggen behöver defenitivt mer Band of brothers och mannen, myten, legenden - löjtnant Dike. 
Japp, det är sådant här jag är sysselsatt med! jag som brukar få så fina kommentarer om att jag försvarar Dike direkt någon hoppar på honom och så gör jag en sådan här sak mot honom. Ondskefullt av mig.
Monday, monday.
Sedan några dagar tillbska äger jag ett par luftiga gympaskor med dämpning istället för mina platta converse. Det enda syftet med dem är egentligen att de ska vara bekväma att vara ute i. Glad i hågen så drog jag på mig dem och började gå, och sådana skavsår jag har fått! Stora blödande sådana som kräver plåster, tejp och tjocka strumpor. Nu när jag ändå hade preparerat fötterna för dess slakt så tyckte jag att jag lika gärna kunde ta fram mina kängor och snöra på dem en stund trots att de har sin varma fleecesula. Jag har ägt dem sedan 2006-2007 och gett upp alla lönlösa försök att gå in dem då de bara resulterat i smärta, blodvite och blåsor. Men ska jag vara ärlig så känns de många gånger bekvämare än gympaskorna. Trycket som skapar skavsår ligger an på precis samma ställe, där gympaskorna slutar och kängorna har en stenhård söm. Men kängorna måste defenitivt smörjas in ännu en gång grundligt, för de är riktigt stela. Får höra med mina föräldrar om minkfettet är någonstans här hemma eller i stugan. Jag har verkligen dåliga fötter för att gå in skor - direkt jag ser ett par nya så har jag skavsår!
Imorgon har jag ingenting inbokat förutom en körlektion på förmiddagen. Jag funderar på att sitta uppe en bra stund inatt och plugga teori. Jag hade sådana problem att somna igår att jag inte kommer kunna somna en vettig tid ändå. Önskar dock att jag hade tagit en senare tid. Nåväl, man kan inte få allt. Det är så skönt att inte ha någonting alls planerat denna vecka! Ingen försäkringskassa, ingen arbetsförmedling, ingenting. Men jag måste verkligen hugga tag i teorin ordentligt, för min körlärare har velat skicka mig till uppkörning flertalet gånger nu. Jag körde familjens V50 igår och det märks att jag inte är van. Köra i crocs kanske inte heller är det mest optimala, för det var omöjligt att känna dragläget och finlira med dem.
Nej, ett avsnitt Band of brothers kanske .. Det var ett tag sedan, och som jag saknat serien! Jag väntar på att få ned Pacific, men jag har en känsla av att jag inte kommer bli lika förtjust i den. Igår blev det en kortare krigsfilm som var bra, väldigt bra i sin genre. Men namnet på den är däremot glömt .. When trumpets fade heter den.
Evelyn
