Saxat ur en synnerligen fantastisk intervju med Peter O'Meara:

"Later I played Aladdin. Yes, Aladdin in a Christmas musical. I’ll tell you all about that some other time. Remind me."

Attans.

Jag som hade fantiserat ihop hur han och jag (i en något mer tilldragande version av mig själv!) skulle sitta på en mörk gata utanför en italiensk restaurang á la Lady & Lufsen omgivna av färgade tonade lampor som kastar ett mjukt sken över bordet. Den stillsamma vinden som för med sig havsluften förenar sig med dofterna från köket och i bakgrunden hörs de sällsamma tonerna av Bella notte. Sedan skulle vi dansa nedför avenyn - jag i en vacker klänning sida vid sida med den vackraste mannen som - precis som skyn enligt sången - har stjärnor i ögonen.

Men alas, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig: härmed är detta jag:

När jag inte investerar i min framtid och användbar kunskap genom att spendera timmar på en föreläsning om ångmaskinen och träkolets goda respektive mindre goda egenskaper så händer det ofta att jag spenderar tid framför youtube. Idag fastnade jag framför diverse kompilationer av "homecoming surprises" vilket består av soldater som anländer hem (mestadels från Irak, såklart.) och chockerar sina barn/fruar/föräldrar/vänner/you name it som inte hade väntat sig deras hemkomst. Åh, så fint det är!

Lucky (2011)

Är inte söndagar ändå en perfekt dag för att slötitta på film och pyssla med lite annat? Första filmen för dagen blev Lucky. Lesson learned: Gift dig inte för pengar och defenitivt inte utan att ha lite insikt om den du gifter dig med. Även om du tror att du känner dina barndomsvänner kan de vara seriemördare. Och nej, det var ingen direkt spoiler då faktumet blir klart väldigt tidigt i filmen.

Jag har haft bloggpaus under några dagar på grund av ett cambroseminarium och jag hade faktiskt tänkt låta uppehållet sträcka sig till mitten av kommande vecka, men oh, alas .. Nu sade jag till Isolde att jag skulle göra ett sådant här inlägg, och jag må vara lat men någon lögnare, det är jag minsann inte!

Ibland så dyker det upp typer av människor som skådespelare, musiker och författare som inte motsvarar det man naivt nog trodde var idealbilden av den perfekta skapelsen, men som på något vis nästlar sig in på den obevakade flanken och raserar denna fantasi som tidigare existerade för att bygga upp den igen - denna gång med sin egen bild som ideal. Inkubationstiden - det vill säga tiden mellan smittotillfället och det att sjukdomen bryter ut är chockartat kort och har ungefär detta sjukdomsförlopp: lär er känna igen de tidiga symptomen!

Jag lovade dessutom Isolde massa bilder, så jag gick igenom min bildmapp och dess undermappar och plockade ihop ett "ten years of"-kollage. Bilder mellan 2001 - 2011. Tyvärr så gjorde han inga filmer 2002 eller 2008 så dessa saknas. Men Isolde, jag hoppas att mina ansträngningar äro tillfredsställande!

.. Nu ska eder skribent gå och sova. Mina äggstockar gör ont.

Jag skall snart lägga om min dator och återställa allting (i alla fall inom en snar framtid!) så jag måste spara min lista med personer vars twitter jag brukar besöka. Twitter är verkligen fantastiskt med tanke på hur många kända personer som samlas där - och med dem skådespelare från Band of brothers. Jag tänkte att jag lika gärna kunde lägga upp en länklista med deras twitter-användare här då jag ändå skall skriva ned dem. De övriga personerna jag brukar följa är nog inte av intresse för någon här då det är hästmänniskor och andra skådespelare. Jag önskar att det fanns en mer komplett lista någonstans, för jag har nog missat flertalet. Ron Livingston känns som en sådan person som defenitivt borde ha en twitter. Och jag önskar att Peter O'Meara hade haft en.

 

När många tidningar eller webbsidor skall publicera listor innehållandes de bästa krigsfilmerna någonsin så brukar Full metal jacket från 1987 inte bli bortglömd utan dyka upp på de flesta listor. Med 8.4/10 i snittbetyg på IMDB samt 5/5 på filmtipsets betygsskala (utdelat av filmtipset själv, alltså. Användarbetyget är 4/5) så är det lätt att, tillsammans med allmänhetens promotande för denna film, ha milt sagt uppskruvade förväntningar.

Jag är osäker på vad jag själv tycker. Marinkåren är inte mitt huvudintresse och inte heller Vietnamkriget, så det faller sig nog naturligt att jag står lite utanför hyllningsskaran och tittar på. Den är stundtals lite långdragen och ja, jag skulle vilja säga ojämn. Men helt klart värd att se bara för klassikerfaktorn. Jag är verkligen kluven i mina åsikter eftersom att jag stundtals tyckte att den var seg och stundtals tyckte att den var toppenbra. Allt som allt så lutar den mer mot sevärd än icke-sevärd i alla fall. Med lite mer intresse om marinkåren/Vietnamkriget så är jag säker på att den är mycket mer tilldragande än vad den var för mig - vi var helt enkelt inte menade för varandra, om man får uttrycka sig som om man hade haft en relation med en film ..

Saints and soldiers, 2003.

Kort film är inte helt vanligt när det kommer till krigsfilmer som är stora och inte särskilt korta skeenden. Därför hann jag med glädje klämma in "Saints and soldiers" från 2003 mellan middagen och travsändningen. Saints and soldiers är en film som tar sin början under Malmedymassakern.

Malmedymassakern ägde, som namnet antyder, rum i den Belgiska staden Malmedy under ardenneroffensiven en 17 december 1944. Dåden utfördes av soldater från första SS panzer division under SS-obersturmbannfuhrer Peiper. Peipers styrka stötte på en amerikansk bataljon och tvingade dem snabbt till kapulation. Tyskarna ställde upp krigsfångarna på rad och öppnade eld varpå de direkt började fly i panik, men de flesta skjöts ned på stället. Dödssiffrorna varierar mellan 70-90 dödade soldater. Vissa av fångarna lyckades undkomma de tyska soldaterna, och i filmen får man följa deras farliga vandring för att finna sina allierade.

Det finns spaltmeter efter spaltmeter om incidenten och nästan lika många frågor som väntar på svar: om var det en regelrätt massaker (vilket det tyder på då amerikanerna avrättats från nära håll med skott mot huvudet) eller började amerikanarna försvara sig och öppna eld mot tyskarna vilket skulle göra det hela till en mer regelrätt strid är en av de vanligaste frågeställningarna.

Filmen i sig var väl, tyvärr, inte överdrivet speciell. Den är ganska kort, cirka 1 ½ timme och trevligt filmad, och om man kan låta bli att irritera sig på de små petitesser (att vissa vapens (M1 Garand-vapnets) magasin inte matas ut med sitt pingande ljud efter åtta rundor vilket det borde och att de anropar med foxtrot bland annat) som infinner sig här och var så är det en okej film. Den är inte den bästa krigsfilm jag sett, trots att jag tycker att ardenneroffensiven är ett av de mest intressanta skeenden att filmatisera.

 

Gårdagens film: "Patton" från 1970.

Med tanke på att vi satt kvar i skolan 4 timmar under gårdagen och förberedde vårt rollspel så ansåg jag mig ha rätt att se en film med gott samvete då jag kom hem. Valet föll på den nästan tre timmar långa filmen om general Patton med George C. Scott i huvudrollen som nämde pansargeneral. Och vilken suverän rollbesättning i det fallet: Scott är som skapt för rollen som Patton!

General Patton är förmodligen ett av de tuffaste befälen som står att finna i militärhistorien. Han blev andrelöjtnant 1909 och nådde general-insigniat i April 1945. Han styrde hårt, talade hårt (och använde svordomar som en borstbindare för att dölja sin ganska gälla röst) och agerade hårt. Fienden, även Adolf Hitler, kände respekt och rädsla inför honom. Han var sträng och till synes inte värd åt någon som helst inneboende rädsla. Han var en benhård tävlingsmänniska som faktiskt deltog i sommar-OS i stockholm år 1912. Att ens försöka rangordna alla de kampanjer och utmärkelser Patton hade under bältet är meningslöst - men han deltog i båda världskrigen och tjänstgjorde i armén mellan 1909 - 1945. Han har även utsetts till Amerikas bäste general.

General George S. Patton Jr. som han egentligen såg ut.

Pattons karriär höll på att få ett abrupt slut 1943 då han slog en hospitaliserad soldat. Patton besökte ett militärsjukhus och vandrande omkring bland sjukhussängarna och frågade soldaterna om deras sjukdomstillstånd. Han nådde fram till en stol där det satt en soldat som inte uppvisade något tecken på skada, vilket gjorde honom nyfiken. Efter lite frågor så stod det klart att mannen ledde av ett dåligt psyke (vad jag förstått granatchock-psyke, extremt psykiskt trauma som bland annat ledder till en sådan förvirring att offret ofta är apatisk, sitter och stirrar blint framför sig, skakar och darrar, inte kan gå, handla eller fatta beslut) och att han inte klarade av kriget. Patton blev vansinnig och slog honom över ansiktet med sina handskar. Han lyfte upp den gråtande soldaten i kragen, släpade med sig honom ut till tältöppningen medans han talade till honom: "Your nerves, Hell, you are just a goddamned coward, you yellow-son of a bitch. Shut up that goddamn crying. I won't have these brave men here who have been shot seeing a yellow bastard sitting here crying. You're a disgrace to the Army and you're going back to the front to fight, although that's too good for you. You ought to be lined up against a wall and shot. I ought to shoot you myself right now, god damn you!" avslutade färden med en spark och beordrade att soldaten skulle tillbaka till fronten med orden "You hear me, you gutless bastard? You're going back to the front." President Eisenhower skickade ett brev till Patton och sade att det inte fanns någon ursäkt för brutalitet mot de sjuka, även om han förstod behovet av hårdhet i fält. Det finns två kända incidenter där Patton slagit hospitaliserade soldater för deras nervproblem.

Man tror lätt att en man som spenderat så lång tid i armén också skulle dö i strid. Så var inte fallet. I December 1945 så krockade den truck han färdades i då chauffören inte uppfattade mötande och svängande trucks blinkers och körde in i dess front. Hastigheten var låg, knappa 50 kilometer i timmen för fordonet Patton färdades i och mycket lägre för den mötande bilen, och bilen skadades knappt. Chauffören Horace L. Woodring och generalmajoren Hobart R. Gay som suttit på Pattons vänstra sida klarade sig utan värre skador än blåmärken. Den mötande bilen hade svängt åt vänster, så Patton som enligt reglementet var positionerad på baksätets högra sida var den ende som inte hade hunnit ana vad som skulle hända. Han kastades framåt och slog pannan i en metalldel som skiljde fram och baksätet åt. Hans panna fick ett sår, men mer allvarligt var att han ådrog sig en skada på ryggmärgen vid halsen, och förlamades ifrån halsen och ned. Han fördes till ett militärsjukhus i det ockuperade tyska Heidberg där han skulle spendera den sista tiden av sitt liv. Han fick veta att han aldrig mer skulle kunna rida eller leva det normala liv han var van vid. "Ett jävla sätt att dö på!" tyckte Patton. Den 21 December avled General Patton av lungemboli. Det fanns inget tecken på att han försökt kämpa emot, utan sköterskan som undersökte honom varje heltimme märkte först inte att han avlidit. Begravningen blev kort och utan lovtal. Pattons önskan var att han skulle begravas med sina män, så han begravdes bland de stupade i sin formidable tredje armé på kyrkogården i Hamm, Luxemburg.

Nu har uppdateringen blivit lidande igen, och det skyller jag på studierna! För tillfället har jag dock paus i förberedelserna inför rollspelet under torsdagen. Radikal ekologi & Carolyn Merchant står på schemat, samt att jag lyssnar med ett halvt öra på "vem vet mest?". Herregud så mycket litteraturfrågor de har idag, nog för att det passar mig alldeles förträffligt. Dessutom har de frågor om hur många olika kungar som helst som man inte har någon som helst aning om. Svensk historia är nog sannerligen min svagaste punkt. Den ena killen som är med i programmet studerar idéhistoria precis som jag själv, så man måste väl vara lite partisk! ;)

Sorgligt nog så är jag kaninvakt ikväll och jag är utlämnad till televisionen och dess fantastiska, späckade tablå. The big bang theory är dock inte helt fel! Tyvärr så känner man sig som Sheldon Cooper under hela dagarna, så man saknar honom inte lika mycket numera som när man var arbetslös.

Nej, åter till papper och överstrykningspennor ..



 

 

 

 

Curses, curses, curses. Alla varianter. Dubbla föreläsningar lämnar långa texter med föreläsningsanteckningar att renskriva och jag hade tänkt hinna färdigt dessa ikväll.

Imorse var eder skribent med om en icket ovanligt förekommande, men ack så otrevlig incident. Jag låg och filosoferade någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet då jag helt plötsligt ställde mig frågan om det var Söndag eller Måndag idag. Efter ett snabbt överläggande med mig själv insåg jag att det nog var vardag trots allt, och att eftersom jag var vaken hade klockan (som är ställd på 07:20) ringt. Panikslaget viftade jag med benen som en skalbagge på rygg (en sorglig syn, i sanning!) för att ta mig upp, satte fötterna på det iskalla golvet och kastade en blick på klockan vars lysande röda siffror sade .. 05:35. Med en suck tung nog att göra verklighet av kaosteorin så var det tillbaka till två timmars orolig sömn. En enbart dålig start på dagen, med andra ord.

Skall jag vara ärlig så skrev jag de första två raderna för en lång stund sedan. Jag skrev klart den längsta anteckningen då jag lovat en studiekamrat en kopia av den under morgondagen. Efter timmar av skrivande så sparade jag dokumentet på datorn, och sedan när jag skulle korrekturläsa .. Borta. Det enda som återstod var de två första raderna och resterande del av texten stod icket att finna. Nu har jag i ett rent anfall av ilska skrivit ned alla anteckningar återigen för att kunna skriva ut dem imorgon. Dålig start på dagen, och sannerligen ett dåligt slut.

Okej, dags att lugna ned sig. Imorgon är det återigen en kort dag och sedan skall jag nog ut till stugan!  

Temat för helgen: gamla bilar och en inte lika gammal hund!

Tillbaka från vindeln och nu hemma i stan. Har spenderat natten hos Julia & Fia och denna har bestått av supernyttig och välbalanserad (eller hur var det nu?) kost, exorcist-film och Little Britain USA. En suverän helg, i mina öron! Vädret var verkligen inte på vår sida tyvärr, men man kan kanske inte få allt man vill ha på en gång. Dessutom blev det urstädning av bilen och jag blev tvungen att för första gången i mitt liv koppla in en batteriladdare. Jag kan bara säga såhär - bilmekaniker är inget yrke ämnat för eder skribent!  Under huven på en SAAB också som måste vara ett av de bilmärken jag känner minst kärlek för. (Heh, såklart så har jag en Volvo!)

Imorgon skall jag bara ta det lugnt vilket blir skönt. Det enda jag skulle behöva göra är att ta mig ned på stan och inhandla fler stiftpennor. De flesta blyertspennor jag har i min ägo är teckningspennor, och att skriva med en 8B-penna blir lite kladdigt och jobbigt. Vi skall påbörja ett nytt område i idéhistorian nu och det ser intressant ut!

Nej, nu skall jag leta reda på någon film att se. Hoppas jag har någon bra liggande!

Ledsen att jag är så otroligt dålig på att uppdatera just nu, men jag har skrivning imorgon och bara måste plugga. Vi har prov på ett enormt tidsspann - 625 f.kr fram tills 1600-talet. Det är en hel del material som man skall gå igenom och en massa namn (som har den otrevliga egenskapen att de ofta liknar varandra!) att lägga på minnet. Jag ska göra en liten tidslinje, men just nu har jag paus för att se ett avsnitt av Pawn stars och äta middag. Egentligen borde jag fortsätta se Pawn stars, för det finns inte en chans i världen att denna skrivning kommer gå vägen .. Det är helt enkelt ett alldeles för omfattande prov så den enda chansen är att varje fråga är ett ytskrap. Provet sträcker sig över fem timmar och det skall vara 6-7 essäfrågor, så det lär ju vara "vidareutveckla"-frågor.

Nej, nog talat. Dags att ta fram färgpennor, papper och sax!

Dagen har spenderats med renskrivning av föreläsningsanteckningar som nu är klara att hårdpluggas, samt att jag har sett på ett av mina favoritprogram, Pawn stars! ♥ Jag älskar när det går på TV då jag är i stugan och bara kan ligga i soffan och dreggla över alla saker som de får in, och bli frustrerad då de inte köper in dem.

Jag förstår inte riktigt hur folk kan ha betalat stora summor för papper med text och konst utan äktetsintyg. Jag kan förstå om man finner saker på en loppmarknad och chansar för en tjugolapp, men nu pratar vi folk som investerar stora belopp. Det är bara att se på autografer på tradera som säljs utan COA, när det kommer till Beatles så brukar jag roa mig med att sitta och döma ut dem litegranna. Med tanke på vad deras autografer är värda så vore det idiotiskt att lägga ut dem på tradera för småpengar, istället för att sälja till riktiga samlare. Samlare betalar oftast bäst av alla då de vill ha det där speciella objektet och inte är rädda för att betala. En lightversion av galenskap, helt enkelt. Auktioner är ekonomiskt bäst om två eller flera samlare slåss om sakerna, men varför skulle de köpa något utan COA, om de kan få det med certifikation från en seriös förmedlare av dokument och autografer? Jag skulle då inte göra det.

Bästa Chumlee testar ett vapen som tillhört ett barn.

Det är ett så otroligt många absurda saker som kommer in igenom dörren. Ett schackbräde från Titanic, papper från de som arbetade med Lindbergh-kidnappningen 1932 vilket är en helt sanslös tingest att ha i sin ägo. Lindbergh-fallet var så otroligt stort och omskrivet, kanske århundradets brott. Och papperna var tillochmed äkta. Jag skulle aldrig sälja dem. Försäljaren blev erbjuden 1,500 dollar och valde att behålla dem, vilket jag tycker är med rätta. Det är en sådan sak som är omöjlig att prissätta och som inte kommer ut på den öppna marknaden heller. Det är det som måste vara svårt när sakerna är värda mycket med rätt köparen, men den snäva köpkretsen gör att man inte vågar chansa. De fick in en bok ägd av Isaac Newton! Hur coolt är inte det?! Tyvärr så var den lite lagad men den värderades till 20 000 dollar och såldes för 7 000 dollar. Det är också en sådan del av historien att jag aldrig skulle sälja den om jag kunde klara mig på annat vis. Jag älskar dock Old man som köpte in boken - även om de andra tre är härliga så är Old man verkligen ett original, och sådan kunskap han besitter! Jag är lite avundsjuk på de experter de kallar in som är experter på vissa mer specifika ämnen. Jag vill också kunna!


Jag skulle älska att arbeta i en pantbank, men tyvärr så skulle jag vilja köpa all militär & krigsmemorabilia, westernsaker och vapen. Herregud - jag surfar World war wonders som andra surfar bloggar. Drömmen är en komplett uniform från andra världskriget eller från tidigt 1900-tal från Irland, kanske en volontäruniform från tiden runt easter rising 1916. Dröm, som sagt, för det kommer aldrig att inträffa.